Jag vet att det är ungefär ett halvår kvar, men fan vad jag är taggad till Bråvalla! Dom har börjat presentera de första artisterna, börjar släppa biljetter på måndag och i det här dystra vintermolnet ser jag verkligen emot att få trängas bland massa fulla människor, lyssna på mina favoritband tills öronen ger upp, rulla runt i lera och njuta av att det är sommar och festival. Vinterdepressionen växer i mig, skolan är som ett myggbett på ryggen som jag aldrig blir av med och är trött på att vakna när det är mörkt, komma till skolan när det är mörkt och slutligen lämna skolan i ännu mer mörker och kyla. Ta mig till sommar, ta mig till lycka, ta mig ifrån detta vinterland som är mitt helvete.

Gotta love it, söndagsångesten. Tänker inte gå och lägga mig för då kommer jag inte upp imorgon, istället sitter jag här och låtsas att jag ens funderar på att plugga. Egentligen har jag min eviga kärlek Dani M på öronbedövande volym, Sveriges största kaffekopp och letar efter den ultimata tatueringen. Jag är så satans sugen på att tatuera mig, vore jag inte en luspank studerande och livrädd för vad min mor skulle göra hade jag gjort det för längesen. Men nu tänker jag bara försöka tänka på fördelarna med att jag oturligt nog blev född sist på hela året, jag har ju ett helt år på mig att hitta en tatuering jag verkligen älskar och sedan kan jag önska mig den i 18-årspresent av mamma (lite som ett haha-moment). Dock vet jag ju redan några tatueringar jag SKA göra, jag vill ha mina syskons namn på ena underarmen och "Pappa" på klockvristen. Sen har jag även en kickass snygg jävla idé som jag verkligen hoppas att jag genomför. Det finns en stor risk att halva jag kommer vara nerbläckad innan jag är färdig, det är ju så satans snyggt. Om jag bara hade någon som kunde kludda ner mina idéer till skisser, när jag själv ritar lika bra som en överkokad banan, typ..

Nu, mer kaffe.

Har inte skrivit på ett tag nu, inte känt något behov förrän nu. Jag har egentligen jättemycket att göra idag men känner inte för att göra någonting alls idag. Vid det här laget borde jag vara färdigsminkad, påklädd och på väg till stan för att inhandla julklappar för länge sen. Istället sitter jag i sängen och spelar Kartellens nya album på repeat, fortfarande med det blöta håret invirat i handduken och lotion inkletat på mina nyrakade ben. Skulle helst vilja sitta här hela dagen, vilket det antagligen kommer sluta med att jag gör också. Men Ånger och kamp del 2, jag är besviken. Jag har väntat och längtat i vad som känns 10 år, men alla låtar låter likadant. Det är ett fåtal låtar jag tyckte var bra, men inte ens en jag verkligen fastnat för. Kartellen har alltid varit dom hårda och tuffa, texterna tvingades in i ditt huvud och man fastnade direkt, deras låtar var käftsmällar och kulhål i bröstet. Nu är det för lite Kartellen, Staxx mördar inte längre på samma sätt, Kakan och Maskinisten lyser med sin frånvaro. För mycket smörsoul, för lite känsla. Även att jag älskar att många av mina andra favoriter medverkar, Syster Sol, Timbuktu och Dani M lyckas alltid göra allting bättre, men det blir för lite kartellen. Jag vet inte hur jag ska förklara, men saknar morden, ni vet Mina områden, Ställ dig upp, Haffad och Ett bättre liv, det är mord. Underklassmusik var dock en fullträff, det är en riktig jävla käftsmäll det. 

Jag har aldrig varit duktig på att berätta hur jag känner, jag har alla dessa ord som svävar omkring i mitt huvud men jag kan inte forma dom till verklighet med min mun. Det blir en osammanhängande, tjatig smörja som inte leder någonstans. Men jag kan uttrycka mig i text, det är bara i tryckta ord som jag kan förklara hur jag faktiskt känner och tänker. Jag hr aldrig varit en särskilt komplex person, oftast en öppen bok men som är allt för ointressant att läsa. Jag har aldrig varit mycket för kärlek, jag har alltid gillat närhet men där har det oftast fått räcka. Men det är självklart en sköld, ett försvar för mina allt för många och starka känslor, känslor som mitt sköra sinne aldrig kan hantera. För alla vill väl vara kära, ha någon att älska och dedikera sitt meningslösa liv åt, eller? Men nu ska jag förklara allt för dig, du ska få höra hela vår korta kärlekshistoria från min sida. Jag ber dig, snälla, försök förstå.  

Där kommer du, intrampande in i mitt liv på det mest bisarra sätt man kan tänka sig detta högteknologiska årtionde. Du ger mig alla dessa äckliga och kontrollösa känslor utan att ens vara i närheten utav mig. Du förstör min sköld som jag omsorgsfullt och envist har byggt runt mig för att slippa tejpa ihop spillrorna av mig ännu en gång. Från ingenting bygger vi långsamt och helt omedvetet upp dessa komplexa känslor, känslor som inte är tillåtna i våran situation. För den brutala och sadistiska verkligheten ser ut som så att du bor 50 mil ifrån mig, 50 mil våra naiva och blint störtförälskade själar trodde vi skulle klara av, 50 mil som rev upp och slet sönder våran relation med ditt hjärta trasigt och blodigt i mina smutsiga händer. Du vet hur jag känner, jag har sagt det tusen gånger, du vet att jag aldrig har känt så här för någon annan förut. Jag kände det när du kysste mig första gången i en för mig vilt främmande stad. Jag kände det när jag låg i din famn på en parkbänk i öppen allmänhet med rivande begär. Jag kände det när vi låg nakna i ett trångt bagageutrymme med igenimmade fönster. Jag kände det i varje sms, varje telefonsamtal, varje blick och varje kyss du givit mig. Jag älskade dig, jag älskar dig, jag hatar att jag älskar dig, för nu är allt förstört. Min rädsla och orohet tog överhand, jag såg ingen möjlig framtid för oss två. Jag vet att jag har sårat dig mer än vad någon annan någonsin har gjort, men tro inte något annat än att jag har älskat dig hela vägen, för det har jag verkligen gjort. För mycket, mer än vad någon kunnat förstå. Att försöka förklara våra känslor för någon annan var meningslöst, ingen kunde någonsin förstå våran situation. För jag är ung och dum och skulle inte känna igen kärlek om den så stod och slog mig brutalt i ansiktet, och du har några års försprång men aldrig haft känslor för den som legat naken och utmattad under täcket bredvid dig. Hur skulle någon av våra vänner förstå att vi var kapabla att älska varandra, hur skulle dom kunna förstå varför vi var beslutsamma att få det att funka med 50 mil mellan våra kroppar? Till slut blev mina vänners röster ett ständigt eko i mitt huvud, jag insåg själv att det aldig skulle funka en längre tid och för varje dag som gick blev jag allt mer kär i dig. Så jag förstod att jag var tvungen att dra mig ifrån, sättet jag gjorde det på var under all värdighet och min svarta själ slår mig varje dag hårt i magen för att jag gjorde som jag gjorde. Jag trodde att om du tröttnade på mig och avslutade det själv så skulle du gå därifrån med hjärtat intakt och jag kunde få pussla ihop mina spillror i tysthet. Men du tröttnade inte, du gav inte upp. Istället blev du sårad och förtvivlad för att jag stängde dig ute, du trodde att jag hatade dig när jag satt och grät ensam i en lobby mitt i natten. När jag kom hem gjorde jag något ännu värre, om det var mitt undermedvetna som i berusat tillstånd tog beslutet att göra något oförlåtligt eller om det bara var stundens hetta vet jag inte själv, men att jag var den som skulle vara otrogen är något jag aldrig hade kunnat föreställa ens för mig själv. Mitt samvete rev och slet och jag var så fruktansvärt arg på mig själv för det jag gjort, jag visste i det ögonblicket att jag förstört allting, eller det var det jag trodde. Du blev så fruktansvärt sårad och ledsen, men det att du fortfarande var villig att förlåta mig gjorde mig arg. Hur kunde du inte se att jag inte förtjänar dig? Hur kan du inte se att du är den finaste själ man någonsin kan tänkas ha, hur kan du inte se att jag är en smutsig och patetisk människa som inte är värd din kärlek? Du ville fortsätta, tro mig, det ville jag med. Men jag hade bestämt mig för att jag inte förtjänar dig, jag skulle inte tillåta dig att ta tillbaka mig. Du kanske såg det som om jag inte ville ha dig och inte längre brydde mig, men det gjorde så obeskrivligt ont i mig när jag försökte få dig att förstå att du är så mycket mer än vad jag förtjänar att ha. Sådär, jag hade krossat allt, mitt mål var slutfört. Jag började träffa han jag delat förbjudna kyssar med för att min smutsiga handling inte skulle ses som helt förjäves. Jag är trasig, jag är liten och osäker och mina många års dåliga självkänsla skriker efter närhet. Självklart får min känsliga själ känslor for den människan, men jag tänkte fortfarande hela tiden på dig, i allt jag gjorde. Du började spendera dina berusade helgdagar med en annan tjej bara några dagar därpå, du påstod att det var för att komma över mig så jag gjorde mitt bästa för att inte blanda mig i. Men vi har aldrig kunna hålla oss ifrån, även fast vi båda hade andra så har vårat begär för varandra alltid vägt tyngre och ständigt kliver, stampar och suddar vi ut gränserna vi fortsätter att dra för att kunna upprätthålla någon slags vänskap. Du vet hur det gick för mig, jag blev avvisad när jag nästan börjat lappa ihop mig själv igen. När jag trodde att jag kanske skulle kunna bli glad med någon annan och kunna ha dig som min vän så blev det min tur att bli sårad och lämnad ensam. Ensamheten vann och jag får se dig läka utan mig. Du får starkare känslor för denna oförskämt unga flicka, som egentligen inte är mycket yngre än mig... Inom mig gror ett hat, ett hat mot den här flickan som har turen att få ha världens vackraste själ i sina armar. Vi har sagt det flera gånger, det känns fortfarande som om vi tillhör varandra. Det känns fortfarande som om du är min, bara min och ingen annans. Att jag endast lånat ut dig till den här flickan, så hon kan få känna himlen mot sina läppar ett flyktigt ögonblick. Men jag vill inte låna ut dig längre, jag vill att du bara ska vara min igen. Jag vet att jag inte har någon rätt att begära det. Jag vet att jag inte förtjänar dig. Jag vet att det är jag som har förstört allting. Jag vet att det är rätt åt mig. Jag vet att jag inte får ha en framtid med dig och jag vet att jag inte klarar av att se dig bli kär i den här flickan. Gång på gång säger jag hej då och säger åt mig själv att glömma dig och gå vidare, varje gång slutar det med att vi pratar och gråter i telefonen långt in på nätterna. Igår när vi pratade, jag försökte förklara. Jag kan inte vara din vän. Jag ville säga att det är hon eller jag, men jag har ingen rätt att säga det. Jag har ingen som helst rätt att begära det utav dig. Men det låg och ekade i mitt huvud, för egentligen är det så det måste sluta. Jag kan inte vara din vän, och jag kan inte åka till dig så länge du träffar henne. Jag älskar dig ditt jävla pucko, det vet du. Men snälla, förstå varför jag försöker säga hejdå. Det är ingenting jag vill, det är rent ut sagt min värsta mardröm. Men jag måste tro att det är bättre att glömma dig än att se dig bli kär i henne. 

Igår låg vi och pratade tills jag slumrade till, du sa god natt och var på väg att lägga på. I mitt halvt omedvetna tillstånd trodde jag att det var sista gången jag skulle få höra din röst, det var därför jag bröt ihop och bad dig att aldrig lämna mig. Men du sa med din underbara lugna stämma att du stannar så länge jag vill. Att försöka få dig att förstå vad som pågår i mitt huvud är omöjligt, jag vet inte ens själv. Det är krig där inne, mitt hjärta strider en blodig kamp med min hjärna, båda är lika svaga och jag ligger där jag alltid hamnar, lika svarslös som alltid. Jag älskar dig, jag älskar dig så fruktansvärt mycket och jag svär att om du tillåter så packar jag ihop mitt liv och flyttar 50 mil så fort det är möjligt, bor under en parkbänk och dedikerar mitt meningslösa liv åt kärlek, bara för att få vara nära dig. Men tills vidare, måste jag försöka få frid i mig själv. Jag vet inte hur jag ska kunna försöka förklara det bättre.. Det bästa jag kan komma att tänka på nu är Lars ord, underbara Lars som du vet skriver sina texter om oss.

Så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv, älskade, älskade du.

Ibland skäms jag för att jag leva på den här jorden, så jävla mycket skit här i världen. Kanske är jag naiv när jag tänker att det inte borde vara så svårt för folk att sluta döma andra, jag kanske har för höga tankar om mänskligheten. Men jag blev så arg idag, jag var en halv sekund från att resa mig upp och slå till en vuxen människa på käften idag dör att hon pratade så jävligt. Hon satt och pratade högljutt i sin telefon hur arg hon var för att en "blattejävel" fick jobbet hon borde ha fått, hon var frustrerad för att hennes skattepengar gick till att anställa smutsiga människor som bara kommer till det här landet för att snylta på svenskar och förstöra vårat land. Hon sa att inget förstod hur förstört Sverige kommer att vara om 10 år om vi fortsätter kasta våra skattepengar på "Aids-smittade smutskallar" som bara stjäl våra jobb och springer runt och bombar folk. Bakom kvinnan sitter det en mörkhyad pojka som är max 12 år gammal, han sitter och kollar på kvinnan och hans ögon tårfyllda. Det brister i mitt hjärta när jag hör sådana människor yttra sig så här. För guds skull kvinna, var rasist om du vill det, men håll det för dig själv för i helvete. Vem fan är du att yttra dig om hur andra människors liv är? Hur i helvete kan du veta att denna "blattejävel" som fick jobbet istället för dig inte förtjänade det mer än dig? Han fick det antagligen för att han är bättre kvalificerad för jobbet än du är, bara för att du är bitter för det ger det dig ingen som helst rätt att döma varenda invandrare som kommer till Sverige. Du har inte en jävla aning vad dom har varit med om, den "Aids-smittade smutsskallen" du pratade om kan mycket möjligt ha kommit hit för att det är krig i hans hemland, hela hans familj kan vara död, han kan vara högutbildad kärnfysiker men får moppa golv på McDonalds för att det finns fler människor med samma trångsynta tankar som du har, som inte vill anställa en mycket väl kvalificerad människa endast på grund av dess hudfärg. Den här människan vill nog vara i det här landet lika mycket som du inte vill ha den här, särskilt med tanke på hur dom blir behandlade när dom väl kommer hit. Sätt dig själv i ett scenario, hur själv skulle du känna? Vi säger så här, du är 12 år gammal och bor i Somalia. Du har en pappa som arbetar omänskligt hårt varje dag för en slavlön, din mamma får inte jobba för att hon är kvinna så hon är hemma och tar hand om dig och dina tre yngre syskon. Det är din familj, det du älskar högst på jorden. En dag när du kommer hem från skolan så står inte ditt hus kvar, huset är sprängt i småbitar och alla i din familj är döda. Du ser din mamma ligga mördad på marken, hon har hål i pannan efter fyra skott och du anar ett djupt plågat uttryck under allt blod. Din lillebror ligger några meter bort, klämd till döds under en stor bjälke som tidigare hållit taket uppe över ditt huvud. Du kan inte hitta din pappa eller dina andra syskon, men du ser söndersprängda kroppsdelar överallt och du vet att alla är döda. Du är helt ensam, du skickas till ett land du aldrig hört talas om och får bo på ett hem med massa människor du aldrig har träffat. Du är 12 år, du kan inte ens engelska, mycket mindre svenska. Du ska lära dig ett helt nytt språk, lära dig nya seder och sätts in i ett system. Du är ensam, rädd och helt hjälplös. Du växer upp, varenda dag i skolan får du kämpa mot glåpord och ibland även slag och sparkar på grund av din hudfärg. Du kämpar ständigt med att lära dig två språk som är helt främmande för dig, och när du väl lärt dig språket så har du fortfarande problem med uttal och grammatik. Du går i skolan varje dag trots mobbing för att du vill få dig en utbildning. Du pluggar hemma flera timmar om dagen och en dag helt plötsligt har du tagit studenten. Du söker alla jobb du kommer över men får ständigt avslag, oftast har dom bestämt sig efter första ögonkastet, du har inte en chans. Du är svart, du har mindre värde. Men du fortsätter kämpa, du kämpar för att du vill kunna tjäna pengar så att du ska kunna försörja en familj en dag. Du tänker tillbaka på din barndom, varje gång du sluter ögonen ser du din familj ligga blodiga och trasiga bland bitar som en gång var ditt hem. Du kämpar för att du lever, för att du har den otroliga gåvan att faktiskt vara i livet. En dag blir du kallad till en jobbintervju, det är ett jobb som du vet att du är kvalificerad för och som du vet att du skulle vara perfekt för. Ditt hjärta bultar när du kliver in genom dörren till byggnaden, du förväntar dig samma svar som du alltid får, samma genomskinliga ursäkt att du tyvärr inte är vad dom letar efter. Men intervjun går bra, du blir anställd. Du är lycklig och tacksam att du har ett jobb, att du kan betala hyra, räkningar och skatt. Du sätter dig på bussen hemmåt, du hör hur en kvinna upprört talar i telefonen om en misslyckad jobbintervju. Hur en "blattejävel" fick hennes jobb, att den människan är äcklig, snyltig och antagligen har aids. Hon vet inte vem personen som fick jobbet är, hon vet inte att det är du. Du får höra att du borde flytta tillbaka hem till ditt eget land för här är inga svarta välkommna, du sprider ju bara aids och klottrar, stjäl och bombar. Tänk att det här är du, hur jävla bra skulle du må?

Ibland skäms jag att kalla mig svensk.

Jag kan fortfarande inte skriva, det har inte hjälp ett dugg med bloggen. Jag har lyckats få fram en enda text på flera månader och den.. Well, sucked. 

Jag kan inte längre tänka

Har förlorat all kontroll

Allt jag tidigare trott mig älskat

Spelar inte längre någon roll

Riv upp mina lungor

Sätt eld på min själ

Kom ihåg våra tungor

Snälla, aldrig mer isär 

För jag vill bara vara där du är.

Jag är det, de flesta är nog det. Men jag hatar att visa det, särskilt inför honom. Jag försöker dölja det, men det skiner igenom mer och mer och jag hatar att jag inte kan gömma det. Jag vill vara perfekt, jag vill att han ska tycka att jag är perfekt. Fuck it, tänker vara bitter idag.

Jag vet att jag inte har någonting att oroa mig för, jag vet att du älskar mig. Men det är det där lilla som aldrig lämnar mina tankar, jag kan inte rå för att jag är svartsjuk, jag vill inte vara avundsjuk på henne. Jag vet att jag kan lita på dig. Men det är en sak jag aldrig kommer ifrån, tycker du att hon är vackrare än mig?