Den olidliga väntan på efterlängtad kärlek

Vår historia som är allt för klyschig i denna tekniska vardag

Jag räknar dagarna likt ett barn som väntar på julafton

Min iver och längtan tar överhand och jag viker mig för avståndet

Alla våra samtal om vårt första möte blir till snart verklighet

Ingen kan ta dig ifrån mig nu, jag är din så länge du vill ha mig

Jag hatar att jag ska vara så jävla svartsjuk. Jag hatar att jag vet hur hans ex ser ut. Jag hatar att jag vet vad hon heter, jag hatar att hon är blond och skitsnygg och har en fucking kropp att dö för. Jag hatar att jag jämför mig med hans ex, jag hatar att jag förlorar. Jag hatar att jag inte kan sluta tänka på att han bara kommer tycka jag är tjock och äcklig, jag hatar att jag bara vill svälta mig själv hela veckan. Jag hatar att jag är osäker, jag hatar att jag hatar allt. Jag hatar även det här inlägget.

Jag är så trött på att försöka försvara mig, ständigt behöva vika mig för mina föräldrars allt mer obegripliga principer. Störst går först, jag är barn och därför ska jag sitta tyst och acceptera vad dom än säger till mig. Jag är så trött på pappas eviga humör, att han hela tiden skriker på mig och samtidigt blånekar att han ens höjt rösten. Att hans tänkesätt är det enda rätta, jag har fel och ska bara hålla käften och göra som han säger. Jag är trött på att mamma aldrig kan ta ansvar, att hon ständigt anklagar mig för hennes borttappade och trasiga saker. Hur hon målar upp mig som en odräglig tonåring för så många hon kan, medan jag står och lagar hennes mat, städar hennes vardagsrum och handlar hennes mat. Man kvalificeras inte som vuxen bara för att man skaffar sig ett jobb, betalar sina räkningar och gör massa barn. När vi som ska föreställa de mindre utvecklade och intelligenta bara biter ihop och skakar på huvudet åt dessa vuxna människor som beter sig som envisa dagisbarn. Jag önskar bara att dom kunde se på sig själva ur andras ögon, se hur otroligt barnsligt dom beter sig. Mina föräldrar har bråkat med varandra i 12 år, dom föraktar varandra och klarar inte ens av prata med varandra för vår skull. Ska det vara så jävla svårt att bara visa sina barn samma respekt som dom förväntar sig av oss?

Jag känner hur jag börjar snubbla över mina egna tår, hur min osäkerhet börjar förstöra för mig själv. Jag försöker intala mig själv att allt är bra, du har hittat en bra kille som tycker om dig och han kommer inte såra dig. Men att säga till en som konstant blivit sårad och bedragen att låta hjärnspökerna vila är som att säga till en narkoman att knark inte är bra för hälsan. Men jag är rädd, rädd för att jag tycker om honom så otroligt mycket. Jag är rädd för att jag är riktigt jävla lycklig, och utav tidigare livserfarenheter så brukar inte den lyckan bli särskilt långvarig. Men det är något speciellt med honom, jag börjar känna mig tryggare, mina hjärnspöken har börjat avta allt mer och är numera endast en gråskalig skepnad. Jag försöker lära mig att ta ett steg tillbaka, ta ett djupt andetag och förklara för mig själv att jag faktiskt duger. Att han tycker om mig precis som jag är, jag är tillräckligt bra, och vi är båda gör varandra väldigt glada så varför ska du börja slå ner på dig själv? Skärp dig Denice, du är också värd att uppleva riktig kärlek.

Jag blir så frustrerad när jag går in på Facebook idag, vårat samhälle är ytligare och mer fientligt än någonsin förut. Vi duger precis som vi är och alla förtjänar kärlek, oavsett om man är ful, överviktig, dysfunktionell, handikappad eller på något annat sätt otillräcklig ur samhällets synvinkel. Förut träffade jag en kille som jag tyckte var helt underbar, han var omtänksam, rolig och i mina ögen, perfekt. (Sedan visade det sig att människan var en ofantlig idiot, men det visste jag ju inte då.)  Men upprepande gånger fick jag höra frasen "du är för snygg för honom." Vilken otroligt ytlig, idiotisk och oattraktiv kommentar det är. Jag träffar inte en kille för hans utseende, jag gör det för att jag gillar personen bakom fasaden. Och om jag dejtar någon hoppas jag att det är för att han tycker om min personlighet och den jag är, inte för mitt utseende. Jag föll för hans charm, hans humor och hans goda hjärta. När man upplever det och börjar falla för den personen, så blir personen attraktiv oavsett utseende. Självklart blir jag attraherad och går efter en persons utseende, men gillar man inte personens inre så håller det inte, oavsett hur snygg han är. Jag vill att en kille ska älska hela mig, trots mina skavanker, extra kilon, mina kalla fötter och mitt fåniga skratt. Jag vill inte höra "jag älskar dig, men vet du att du skulle vara ännu snyggare om du gick ner några kilon", jag vill höra "jag älskar dig, precis som du är". Då människor, är det riktig kärlek och en person värd din tid.

Jag har aldrig lagt något särskilt allvar i sex. Sex är skönt och kul men bara för att man tar av sig kläderna så predikas det alltid om att man bara borde göra det med någon man älskar. Mitt tankesätt råkar vara lite vidare än så, därav brukar jag inte ha det här "åh nej han ringde mig inte dagen efter"-problemet. Men när man har sex med någon man bryr sig om, någon man erkänt sina känslor för och  träffat en tid. När den människan inte hör av sig efteråt, då svider det. Fan, jag är en sådan jävla tjej ibland.

Det känns som om orken har runnit ur mig helt och hållet, bara tanken på skolan får mig att känna att kassan på Ica inte skulle vara så illa ändå. Ju mer stressad jag blir av arbetet som bildas på en hög framför mig desto mindre gör jag någonting åt det, jag gör det inte förrän jag är absolut tvungen. Jag har tiden men inte orken, den psykiska utmattningen säger åt mig att gå ut och röka eller gå och sova igen. Det här var första dagen på säkert två månader som jag inte försovit mig, istället åkte jag hem tidigare för att tanken på att åka hem i den nattsvarta himlen fyra på eftermiddagen gjorde mig smärre deprimerad. Jag behöver något, eller någon. Jag behöver någonting som får min vinterdepression att försvinna. Jag behöver lite ljus i min tillfälligt dystra tillvaro.  

Jag har en vän, den vackraste människa jag sett vandra kring Gävles gator. Han var alltid så lättsam, okomplicerad och förstående. En vän man skulle kunna lämna hela sin själ till och veta att han skulle skydda den med hela sitt liv. De som såg på oss utifrån trodde vi var ett par, kanske hade vi varit det om jag hade kunnat tänka mig vara värdig hans perfektion, hans kärlek var en fantasi och jag vågade inte fantisera. Jag vet inte hur, men på något sätt fungerade våran vänskap väldigt bra under en lång tid, men någonstans på vägen tappade han fästet. Jag hade inte längre tid att träffas lika ofta som vi brukade och han hittade en annan som han kunde dela sina ensamma timmar med. Han trodde jag var svartsjuk när jag ifrågasatte, till en början hade han nog rätt. Men svartsjukan avtog och det enda jag kände var oro, oro för vad min vän blivit och vad han sysslade med. Han förändrades i både personlighet och utseendet, han hade slutat le och han var numera ständigt uttråkad och irriterad på hela världen. Det tidigare livfulla nötbruna håret har tappat sin glans, hans ögon var trötta och rödsprängda, mörka ringar under ögonen började framhävas och han såg så tunn och bräcklig ut. Som om luften gått ur honom och han vandrande omkring livlös, jag försökte allt för länge få honom tillbaka på rätt spår, tillbaka till mig och bort från ondskan. Filmkvällarna i din lägenhet med bittert kaffe och snabbmakaroner känns så långt borta nu, kan verka svårt att tro men det är några av våra finaste minnen ihop. Snälla, kom tillbaka. Ge mig min vän tillbaka och lämna dammet bakom dig, låt oss bränna makaroner och somna på golvet igen. Det är så små saker men vi gjorde det till det bästa vi visste, vi var lyckliga i våran simpelhet. Jag ber dig, laga dig själv. För jag behöver dig.