Alla inlägg under februari 2014
Den olidliga väntan på efterlängtad kärlek
Vår historia som är allt för klyschig i denna tekniska vardag
Jag räknar dagarna likt ett barn som väntar på julafton
Min iver och längtan tar överhand och jag viker mig för avståndet
Alla våra samtal om vårt första möte blir till snart verklighet
Ingen kan ta dig ifrån mig nu, jag är din så länge du vill ha mig
Jag hatar att jag ska vara så jävla svartsjuk. Jag hatar att jag vet hur hans ex ser ut. Jag hatar att jag vet vad hon heter, jag hatar att hon är blond och skitsnygg och har en fucking kropp att dö för. Jag hatar att jag jämför mig med hans ex, jag hatar att jag förlorar. Jag hatar att jag inte kan sluta tänka på att han bara kommer tycka jag är tjock och äcklig, jag hatar att jag bara vill svälta mig själv hela veckan. Jag hatar att jag är osäker, jag hatar att jag hatar allt. Jag hatar även det här inlägget.
Jag är så trött på att försöka försvara mig, ständigt behöva vika mig för mina föräldrars allt mer obegripliga principer. Störst går först, jag är barn och därför ska jag sitta tyst och acceptera vad dom än säger till mig. Jag är så trött på pappas eviga humör, att han hela tiden skriker på mig och samtidigt blånekar att han ens höjt rösten. Att hans tänkesätt är det enda rätta, jag har fel och ska bara hålla käften och göra som han säger. Jag är trött på att mamma aldrig kan ta ansvar, att hon ständigt anklagar mig för hennes borttappade och trasiga saker. Hur hon målar upp mig som en odräglig tonåring för så många hon kan, medan jag står och lagar hennes mat, städar hennes vardagsrum och handlar hennes mat. Man kvalificeras inte som vuxen bara för att man skaffar sig ett jobb, betalar sina räkningar och gör massa barn. När vi som ska föreställa de mindre utvecklade och intelligenta bara biter ihop och skakar på huvudet åt dessa vuxna människor som beter sig som envisa dagisbarn. Jag önskar bara att dom kunde se på sig själva ur andras ögon, se hur otroligt barnsligt dom beter sig. Mina föräldrar har bråkat med varandra i 12 år, dom föraktar varandra och klarar inte ens av prata med varandra för vår skull. Ska det vara så jävla svårt att bara visa sina barn samma respekt som dom förväntar sig av oss?
Jag känner hur jag börjar snubbla över mina egna tår, hur min osäkerhet börjar förstöra för mig själv. Jag försöker intala mig själv att allt är bra, du har hittat en bra kille som tycker om dig och han kommer inte såra dig. Men att säga till en som konstant blivit sårad och bedragen att låta hjärnspökerna vila är som att säga till en narkoman att knark inte är bra för hälsan. Men jag är rädd, rädd för att jag tycker om honom så otroligt mycket. Jag är rädd för att jag är riktigt jävla lycklig, och utav tidigare livserfarenheter så brukar inte den lyckan bli särskilt långvarig. Men det är något speciellt med honom, jag börjar känna mig tryggare, mina hjärnspöken har börjat avta allt mer och är numera endast en gråskalig skepnad. Jag försöker lära mig att ta ett steg tillbaka, ta ett djupt andetag och förklara för mig själv att jag faktiskt duger. Att han tycker om mig precis som jag är, jag är tillräckligt bra, och vi är båda gör varandra väldigt glada så varför ska du börja slå ner på dig själv? Skärp dig Denice, du är också värd att uppleva riktig kärlek.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 | 7 |
8 |
9 |
|||
10 | 11 | 12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
|||||
|