"Jag föll på direkten, det var något elektriskt

ända in i skelettet, känner jag din själ 

vi har krigat många nätter, bråkat i många dar

alltid ångrat oss efter, du och jag"

Nu är det kört, nu är det sagt. Om du sårar mig nu så går jag sönder.

Jag ligger på marken, sårbar och öppen, väntar på saltet.

Vad du än gör, snälla, såra mig inte nu.

Vi satt på bryggan och tittade ut över de stilla vattnet du tidigare kastat ut mig i, mina kläder var dyngsura och låg i en hög på andra sidan bryggan och jag satt där endast i t-shirt och din löljigt stora jacka. Vi sitter och pratar om allt vi aldrig sagt till någon annan, spyr ut alla våra känslor och tankar och öppnar oss helt för varandra. Våra sårbara, nakna själar dansar ute på vattnet framför oss, de är fridfulla för de vet att det som sägs aldrig lämnar oss och havet. 

Du är den slags vän man kanske inte har hört av på flera månader, men så fort vi träffas är det som om ingenting har förändrats. Vi sitter där och pratar om den brutala verkligheten, som just då inte tycktes existera över huvud taget. När vi sedan gick därifrån visste varken du eller jag att vi aldrig skulle ha ett sådant tillfälle igen, du var nog inte själv medveten om att du bara några veckor senare skulle rasera alltihop med endast tre ord. De ord vi alltid ha kunnat säga till varandra och vetat att det varit som vänner, men som du nu berättar har fått en mycket djupare innebörd. Du har lovat mig tusentals gånger att aldrig såra mig, men jag önskar nu att du hade lovat att aldrig tvingat mig till att såra dig.

Min älskade vän, som jag aldrig kommer se igen.