Frustrande jävla tankar som dyker upp så fort man blir ensam, hjärnan äter upp mig och omsluter mig av de tankar jag inte vill känna vid. Jag älskar scenariorna som ständigt spelas i mitt huvud, de blir så verkliga så att jag nästan kan ta på dom. Du och jag, ensamma i världen. Jag hade kunnat ge vad som helst för att få vara bredvid dig, dra mina fingrar genom ditt hår och känna din varma andedräkt mot min hud. Men mina tankar krossas av verklighetens narcissistiska faktum att du bor 6 timmar bort, varje dag blir ett allt större helvete. När vi pratar känns det som om du är nära mig, som att jag sträcka mig fram och röra vid dig. Svartsjukan växer sig större för varje dag vi pratar, jag hänger på telefonen när du är på krogen och försöker tyda dina oläsliga meddelanden och du bävar varje gång jag plattar håret och går ut genom dörren. Vi bryter långsamt ned varandra med tomma löften och hänger oss naivt fast vid hopp om framtiden. Jag går själviskt omkring och hoppas att du inte hittar någon du tycker om, jag vill ha dig för mig själv även fast jag inte kan få dig. Vi lever i en fantasivärld, ta mig till ingenstans och så lever vi lyckliga i alla våra dagar.