Det känns som om orken har runnit ur mig helt och hållet, bara tanken på skolan får mig att känna att kassan på Ica inte skulle vara så illa ändå. Ju mer stressad jag blir av arbetet som bildas på en hög framför mig desto mindre gör jag någonting åt det, jag gör det inte förrän jag är absolut tvungen. Jag har tiden men inte orken, den psykiska utmattningen säger åt mig att gå ut och röka eller gå och sova igen. Det här var första dagen på säkert två månader som jag inte försovit mig, istället åkte jag hem tidigare för att tanken på att åka hem i den nattsvarta himlen fyra på eftermiddagen gjorde mig smärre deprimerad. Jag behöver något, eller någon. Jag behöver någonting som får min vinterdepression att försvinna. Jag behöver lite ljus i min tillfälligt dystra tillvaro.