Jag har en vän, den vackraste människa jag sett vandra kring Gävles gator. Han var alltid så lättsam, okomplicerad och förstående. En vän man skulle kunna lämna hela sin själ till och veta att han skulle skydda den med hela sitt liv. De som såg på oss utifrån trodde vi var ett par, kanske hade vi varit det om jag hade kunnat tänka mig vara värdig hans perfektion, hans kärlek var en fantasi och jag vågade inte fantisera. Jag vet inte hur, men på något sätt fungerade våran vänskap väldigt bra under en lång tid, men någonstans på vägen tappade han fästet. Jag hade inte längre tid att träffas lika ofta som vi brukade och han hittade en annan som han kunde dela sina ensamma timmar med. Han trodde jag var svartsjuk när jag ifrågasatte, till en början hade han nog rätt. Men svartsjukan avtog och det enda jag kände var oro, oro för vad min vän blivit och vad han sysslade med. Han förändrades i både personlighet och utseendet, han hade slutat le och han var numera ständigt uttråkad och irriterad på hela världen. Det tidigare livfulla nötbruna håret har tappat sin glans, hans ögon var trötta och rödsprängda, mörka ringar under ögonen började framhävas och han såg så tunn och bräcklig ut. Som om luften gått ur honom och han vandrande omkring livlös, jag försökte allt för länge få honom tillbaka på rätt spår, tillbaka till mig och bort från ondskan. Filmkvällarna i din lägenhet med bittert kaffe och snabbmakaroner känns så långt borta nu, kan verka svårt att tro men det är några av våra finaste minnen ihop. Snälla, kom tillbaka. Ge mig min vän tillbaka och lämna dammet bakom dig, låt oss bränna makaroner och somna på golvet igen. Det är så små saker men vi gjorde det till det bästa vi visste, vi var lyckliga i våran simpelhet. Jag ber dig, laga dig själv. För jag behöver dig.