Det känns som om orken har runnit ur mig helt och hållet, bara tanken på skolan får mig att känna att kassan på Ica inte skulle vara så illa ändå. Ju mer stressad jag blir av arbetet som bildas på en hög framför mig desto mindre gör jag någonting åt det, jag gör det inte förrän jag är absolut tvungen. Jag har tiden men inte orken, den psykiska utmattningen säger åt mig att gå ut och röka eller gå och sova igen. Det här var första dagen på säkert två månader som jag inte försovit mig, istället åkte jag hem tidigare för att tanken på att åka hem i den nattsvarta himlen fyra på eftermiddagen gjorde mig smärre deprimerad. Jag behöver något, eller någon. Jag behöver någonting som får min vinterdepression att försvinna. Jag behöver lite ljus i min tillfälligt dystra tillvaro.  

Jag har en vän, den vackraste människa jag sett vandra kring Gävles gator. Han var alltid så lättsam, okomplicerad och förstående. En vän man skulle kunna lämna hela sin själ till och veta att han skulle skydda den med hela sitt liv. De som såg på oss utifrån trodde vi var ett par, kanske hade vi varit det om jag hade kunnat tänka mig vara värdig hans perfektion, hans kärlek var en fantasi och jag vågade inte fantisera. Jag vet inte hur, men på något sätt fungerade våran vänskap väldigt bra under en lång tid, men någonstans på vägen tappade han fästet. Jag hade inte längre tid att träffas lika ofta som vi brukade och han hittade en annan som han kunde dela sina ensamma timmar med. Han trodde jag var svartsjuk när jag ifrågasatte, till en början hade han nog rätt. Men svartsjukan avtog och det enda jag kände var oro, oro för vad min vän blivit och vad han sysslade med. Han förändrades i både personlighet och utseendet, han hade slutat le och han var numera ständigt uttråkad och irriterad på hela världen. Det tidigare livfulla nötbruna håret har tappat sin glans, hans ögon var trötta och rödsprängda, mörka ringar under ögonen började framhävas och han såg så tunn och bräcklig ut. Som om luften gått ur honom och han vandrande omkring livlös, jag försökte allt för länge få honom tillbaka på rätt spår, tillbaka till mig och bort från ondskan. Filmkvällarna i din lägenhet med bittert kaffe och snabbmakaroner känns så långt borta nu, kan verka svårt att tro men det är några av våra finaste minnen ihop. Snälla, kom tillbaka. Ge mig min vän tillbaka och lämna dammet bakom dig, låt oss bränna makaroner och somna på golvet igen. Det är så små saker men vi gjorde det till det bästa vi visste, vi var lyckliga i våran simpelhet. Jag ber dig, laga dig själv. För jag behöver dig. 

Jag vet att det är ungefär ett halvår kvar, men fan vad jag är taggad till Bråvalla! Dom har börjat presentera de första artisterna, börjar släppa biljetter på måndag och i det här dystra vintermolnet ser jag verkligen emot att få trängas bland massa fulla människor, lyssna på mina favoritband tills öronen ger upp, rulla runt i lera och njuta av att det är sommar och festival. Vinterdepressionen växer i mig, skolan är som ett myggbett på ryggen som jag aldrig blir av med och är trött på att vakna när det är mörkt, komma till skolan när det är mörkt och slutligen lämna skolan i ännu mer mörker och kyla. Ta mig till sommar, ta mig till lycka, ta mig ifrån detta vinterland som är mitt helvete.

Gotta love it, söndagsångesten. Tänker inte gå och lägga mig för då kommer jag inte upp imorgon, istället sitter jag här och låtsas att jag ens funderar på att plugga. Egentligen har jag min eviga kärlek Dani M på öronbedövande volym, Sveriges största kaffekopp och letar efter den ultimata tatueringen. Jag är så satans sugen på att tatuera mig, vore jag inte en luspank studerande och livrädd för vad min mor skulle göra hade jag gjort det för längesen. Men nu tänker jag bara försöka tänka på fördelarna med att jag oturligt nog blev född sist på hela året, jag har ju ett helt år på mig att hitta en tatuering jag verkligen älskar och sedan kan jag önska mig den i 18-årspresent av mamma (lite som ett haha-moment). Dock vet jag ju redan några tatueringar jag SKA göra, jag vill ha mina syskons namn på ena underarmen och "Pappa" på klockvristen. Sen har jag även en kickass snygg jävla idé som jag verkligen hoppas att jag genomför. Det finns en stor risk att halva jag kommer vara nerbläckad innan jag är färdig, det är ju så satans snyggt. Om jag bara hade någon som kunde kludda ner mina idéer till skisser, när jag själv ritar lika bra som en överkokad banan, typ..

Nu, mer kaffe.