Jag har aldrig varit duktig på att berätta hur jag känner, jag har alla dessa ord som svävar omkring i mitt huvud men jag kan inte forma dom till verklighet med min mun. Det blir en osammanhängande, tjatig smörja som inte leder någonstans. Men jag kan uttrycka mig i text, det är bara i tryckta ord som jag kan förklara hur jag faktiskt känner och tänker. Jag hr aldrig varit en särskilt komplex person, oftast en öppen bok men som är allt för ointressant att läsa. Jag har aldrig varit mycket för kärlek, jag har alltid gillat närhet men där har det oftast fått räcka. Men det är självklart en sköld, ett försvar för mina allt för många och starka känslor, känslor som mitt sköra sinne aldrig kan hantera. För alla vill väl vara kära, ha någon att älska och dedikera sitt meningslösa liv åt, eller? Men nu ska jag förklara allt för dig, du ska få höra hela vår korta kärlekshistoria från min sida. Jag ber dig, snälla, försök förstå.  

Där kommer du, intrampande in i mitt liv på det mest bisarra sätt man kan tänka sig detta högteknologiska årtionde. Du ger mig alla dessa äckliga och kontrollösa känslor utan att ens vara i närheten utav mig. Du förstör min sköld som jag omsorgsfullt och envist har byggt runt mig för att slippa tejpa ihop spillrorna av mig ännu en gång. Från ingenting bygger vi långsamt och helt omedvetet upp dessa komplexa känslor, känslor som inte är tillåtna i våran situation. För den brutala och sadistiska verkligheten ser ut som så att du bor 50 mil ifrån mig, 50 mil våra naiva och blint störtförälskade själar trodde vi skulle klara av, 50 mil som rev upp och slet sönder våran relation med ditt hjärta trasigt och blodigt i mina smutsiga händer. Du vet hur jag känner, jag har sagt det tusen gånger, du vet att jag aldrig har känt så här för någon annan förut. Jag kände det när du kysste mig första gången i en för mig vilt främmande stad. Jag kände det när jag låg i din famn på en parkbänk i öppen allmänhet med rivande begär. Jag kände det när vi låg nakna i ett trångt bagageutrymme med igenimmade fönster. Jag kände det i varje sms, varje telefonsamtal, varje blick och varje kyss du givit mig. Jag älskade dig, jag älskar dig, jag hatar att jag älskar dig, för nu är allt förstört. Min rädsla och orohet tog överhand, jag såg ingen möjlig framtid för oss två. Jag vet att jag har sårat dig mer än vad någon annan någonsin har gjort, men tro inte något annat än att jag har älskat dig hela vägen, för det har jag verkligen gjort. För mycket, mer än vad någon kunnat förstå. Att försöka förklara våra känslor för någon annan var meningslöst, ingen kunde någonsin förstå våran situation. För jag är ung och dum och skulle inte känna igen kärlek om den så stod och slog mig brutalt i ansiktet, och du har några års försprång men aldrig haft känslor för den som legat naken och utmattad under täcket bredvid dig. Hur skulle någon av våra vänner förstå att vi var kapabla att älska varandra, hur skulle dom kunna förstå varför vi var beslutsamma att få det att funka med 50 mil mellan våra kroppar? Till slut blev mina vänners röster ett ständigt eko i mitt huvud, jag insåg själv att det aldig skulle funka en längre tid och för varje dag som gick blev jag allt mer kär i dig. Så jag förstod att jag var tvungen att dra mig ifrån, sättet jag gjorde det på var under all värdighet och min svarta själ slår mig varje dag hårt i magen för att jag gjorde som jag gjorde. Jag trodde att om du tröttnade på mig och avslutade det själv så skulle du gå därifrån med hjärtat intakt och jag kunde få pussla ihop mina spillror i tysthet. Men du tröttnade inte, du gav inte upp. Istället blev du sårad och förtvivlad för att jag stängde dig ute, du trodde att jag hatade dig när jag satt och grät ensam i en lobby mitt i natten. När jag kom hem gjorde jag något ännu värre, om det var mitt undermedvetna som i berusat tillstånd tog beslutet att göra något oförlåtligt eller om det bara var stundens hetta vet jag inte själv, men att jag var den som skulle vara otrogen är något jag aldrig hade kunnat föreställa ens för mig själv. Mitt samvete rev och slet och jag var så fruktansvärt arg på mig själv för det jag gjort, jag visste i det ögonblicket att jag förstört allting, eller det var det jag trodde. Du blev så fruktansvärt sårad och ledsen, men det att du fortfarande var villig att förlåta mig gjorde mig arg. Hur kunde du inte se att jag inte förtjänar dig? Hur kan du inte se att du är den finaste själ man någonsin kan tänkas ha, hur kan du inte se att jag är en smutsig och patetisk människa som inte är värd din kärlek? Du ville fortsätta, tro mig, det ville jag med. Men jag hade bestämt mig för att jag inte förtjänar dig, jag skulle inte tillåta dig att ta tillbaka mig. Du kanske såg det som om jag inte ville ha dig och inte längre brydde mig, men det gjorde så obeskrivligt ont i mig när jag försökte få dig att förstå att du är så mycket mer än vad jag förtjänar att ha. Sådär, jag hade krossat allt, mitt mål var slutfört. Jag började träffa han jag delat förbjudna kyssar med för att min smutsiga handling inte skulle ses som helt förjäves. Jag är trasig, jag är liten och osäker och mina många års dåliga självkänsla skriker efter närhet. Självklart får min känsliga själ känslor for den människan, men jag tänkte fortfarande hela tiden på dig, i allt jag gjorde. Du började spendera dina berusade helgdagar med en annan tjej bara några dagar därpå, du påstod att det var för att komma över mig så jag gjorde mitt bästa för att inte blanda mig i. Men vi har aldrig kunna hålla oss ifrån, även fast vi båda hade andra så har vårat begär för varandra alltid vägt tyngre och ständigt kliver, stampar och suddar vi ut gränserna vi fortsätter att dra för att kunna upprätthålla någon slags vänskap. Du vet hur det gick för mig, jag blev avvisad när jag nästan börjat lappa ihop mig själv igen. När jag trodde att jag kanske skulle kunna bli glad med någon annan och kunna ha dig som min vän så blev det min tur att bli sårad och lämnad ensam. Ensamheten vann och jag får se dig läka utan mig. Du får starkare känslor för denna oförskämt unga flicka, som egentligen inte är mycket yngre än mig... Inom mig gror ett hat, ett hat mot den här flickan som har turen att få ha världens vackraste själ i sina armar. Vi har sagt det flera gånger, det känns fortfarande som om vi tillhör varandra. Det känns fortfarande som om du är min, bara min och ingen annans. Att jag endast lånat ut dig till den här flickan, så hon kan få känna himlen mot sina läppar ett flyktigt ögonblick. Men jag vill inte låna ut dig längre, jag vill att du bara ska vara min igen. Jag vet att jag inte har någon rätt att begära det. Jag vet att jag inte förtjänar dig. Jag vet att det är jag som har förstört allting. Jag vet att det är rätt åt mig. Jag vet att jag inte får ha en framtid med dig och jag vet att jag inte klarar av att se dig bli kär i den här flickan. Gång på gång säger jag hej då och säger åt mig själv att glömma dig och gå vidare, varje gång slutar det med att vi pratar och gråter i telefonen långt in på nätterna. Igår när vi pratade, jag försökte förklara. Jag kan inte vara din vän. Jag ville säga att det är hon eller jag, men jag har ingen rätt att säga det. Jag har ingen som helst rätt att begära det utav dig. Men det låg och ekade i mitt huvud, för egentligen är det så det måste sluta. Jag kan inte vara din vän, och jag kan inte åka till dig så länge du träffar henne. Jag älskar dig ditt jävla pucko, det vet du. Men snälla, förstå varför jag försöker säga hejdå. Det är ingenting jag vill, det är rent ut sagt min värsta mardröm. Men jag måste tro att det är bättre att glömma dig än att se dig bli kär i henne. 

Igår låg vi och pratade tills jag slumrade till, du sa god natt och var på väg att lägga på. I mitt halvt omedvetna tillstånd trodde jag att det var sista gången jag skulle få höra din röst, det var därför jag bröt ihop och bad dig att aldrig lämna mig. Men du sa med din underbara lugna stämma att du stannar så länge jag vill. Att försöka få dig att förstå vad som pågår i mitt huvud är omöjligt, jag vet inte ens själv. Det är krig där inne, mitt hjärta strider en blodig kamp med min hjärna, båda är lika svaga och jag ligger där jag alltid hamnar, lika svarslös som alltid. Jag älskar dig, jag älskar dig så fruktansvärt mycket och jag svär att om du tillåter så packar jag ihop mitt liv och flyttar 50 mil så fort det är möjligt, bor under en parkbänk och dedikerar mitt meningslösa liv åt kärlek, bara för att få vara nära dig. Men tills vidare, måste jag försöka få frid i mig själv. Jag vet inte hur jag ska kunna försöka förklara det bättre.. Det bästa jag kan komma att tänka på nu är Lars ord, underbara Lars som du vet skriver sina texter om oss.

Så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv, älskade, älskade du.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Den olidliga väntan på efterlängtad kärlek Vår historia som är allt för klyschig i denna tekniska vardag Jag räknar dagarna likt ett barn som väntar på julafton Min iver och längtan tar överhand och jag viker mig för avståndet Alla vå...

    Jag hatar att jag ska vara så jävla svartsjuk. Jag hatar att jag vet hur hans ex ser ut. Jag hatar att jag vet vad hon heter, jag hatar att hon är blond och skitsnygg och har en fucking kropp att dö för. Jag hatar att jag jämför mig med hans...

Jag är så trött på att försöka försvara mig, ständigt behöva vika mig för mina föräldrars allt mer obegripliga principer. Störst går först, jag är barn och därför ska jag sitta tyst och acceptera vad dom än säger till mig. Jag är så trött på pappas e...

Jag känner hur jag börjar snubbla över mina egna tår, hur min osäkerhet börjar förstöra för mig själv. Jag försöker intala mig själv att allt är bra, du har hittat en bra kille som tycker om dig och han kommer inte såra dig. Men att säga till en som ...

    Jag blir så frustrerad när jag går in på Facebook idag, vårat samhälle är ytligare och mer fientligt än någonsin förut. Vi duger precis som vi är och alla förtjänar kärlek, oavsett om man är ful, överviktig, dysfunktionell, handikappad eller...