Ibland skäms jag för att jag leva på den här jorden, så jävla mycket skit här i världen. Kanske är jag naiv när jag tänker att det inte borde vara så svårt för folk att sluta döma andra, jag kanske har för höga tankar om mänskligheten. Men jag blev så arg idag, jag var en halv sekund från att resa mig upp och slå till en vuxen människa på käften idag dör att hon pratade så jävligt. Hon satt och pratade högljutt i sin telefon hur arg hon var för att en "blattejävel" fick jobbet hon borde ha fått, hon var frustrerad för att hennes skattepengar gick till att anställa smutsiga människor som bara kommer till det här landet för att snylta på svenskar och förstöra vårat land. Hon sa att inget förstod hur förstört Sverige kommer att vara om 10 år om vi fortsätter kasta våra skattepengar på "Aids-smittade smutskallar" som bara stjäl våra jobb och springer runt och bombar folk. Bakom kvinnan sitter det en mörkhyad pojka som är max 12 år gammal, han sitter och kollar på kvinnan och hans ögon tårfyllda. Det brister i mitt hjärta när jag hör sådana människor yttra sig så här. För guds skull kvinna, var rasist om du vill det, men håll det för dig själv för i helvete. Vem fan är du att yttra dig om hur andra människors liv är? Hur i helvete kan du veta att denna "blattejävel" som fick jobbet istället för dig inte förtjänade det mer än dig? Han fick det antagligen för att han är bättre kvalificerad för jobbet än du är, bara för att du är bitter för det ger det dig ingen som helst rätt att döma varenda invandrare som kommer till Sverige. Du har inte en jävla aning vad dom har varit med om, den "Aids-smittade smutsskallen" du pratade om kan mycket möjligt ha kommit hit för att det är krig i hans hemland, hela hans familj kan vara död, han kan vara högutbildad kärnfysiker men får moppa golv på McDonalds för att det finns fler människor med samma trångsynta tankar som du har, som inte vill anställa en mycket väl kvalificerad människa endast på grund av dess hudfärg. Den här människan vill nog vara i det här landet lika mycket som du inte vill ha den här, särskilt med tanke på hur dom blir behandlade när dom väl kommer hit. Sätt dig själv i ett scenario, hur själv skulle du känna? Vi säger så här, du är 12 år gammal och bor i Somalia. Du har en pappa som arbetar omänskligt hårt varje dag för en slavlön, din mamma får inte jobba för att hon är kvinna så hon är hemma och tar hand om dig och dina tre yngre syskon. Det är din familj, det du älskar högst på jorden. En dag när du kommer hem från skolan så står inte ditt hus kvar, huset är sprängt i småbitar och alla i din familj är döda. Du ser din mamma ligga mördad på marken, hon har hål i pannan efter fyra skott och du anar ett djupt plågat uttryck under allt blod. Din lillebror ligger några meter bort, klämd till döds under en stor bjälke som tidigare hållit taket uppe över ditt huvud. Du kan inte hitta din pappa eller dina andra syskon, men du ser söndersprängda kroppsdelar överallt och du vet att alla är döda. Du är helt ensam, du skickas till ett land du aldrig hört talas om och får bo på ett hem med massa människor du aldrig har träffat. Du är 12 år, du kan inte ens engelska, mycket mindre svenska. Du ska lära dig ett helt nytt språk, lära dig nya seder och sätts in i ett system. Du är ensam, rädd och helt hjälplös. Du växer upp, varenda dag i skolan får du kämpa mot glåpord och ibland även slag och sparkar på grund av din hudfärg. Du kämpar ständigt med att lära dig två språk som är helt främmande för dig, och när du väl lärt dig språket så har du fortfarande problem med uttal och grammatik. Du går i skolan varje dag trots mobbing för att du vill få dig en utbildning. Du pluggar hemma flera timmar om dagen och en dag helt plötsligt har du tagit studenten. Du söker alla jobb du kommer över men får ständigt avslag, oftast har dom bestämt sig efter första ögonkastet, du har inte en chans. Du är svart, du har mindre värde. Men du fortsätter kämpa, du kämpar för att du vill kunna tjäna pengar så att du ska kunna försörja en familj en dag. Du tänker tillbaka på din barndom, varje gång du sluter ögonen ser du din familj ligga blodiga och trasiga bland bitar som en gång var ditt hem. Du kämpar för att du lever, för att du har den otroliga gåvan att faktiskt vara i livet. En dag blir du kallad till en jobbintervju, det är ett jobb som du vet att du är kvalificerad för och som du vet att du skulle vara perfekt för. Ditt hjärta bultar när du kliver in genom dörren till byggnaden, du förväntar dig samma svar som du alltid får, samma genomskinliga ursäkt att du tyvärr inte är vad dom letar efter. Men intervjun går bra, du blir anställd. Du är lycklig och tacksam att du har ett jobb, att du kan betala hyra, räkningar och skatt. Du sätter dig på bussen hemmåt, du hör hur en kvinna upprört talar i telefonen om en misslyckad jobbintervju. Hur en "blattejävel" fick hennes jobb, att den människan är äcklig, snyltig och antagligen har aids. Hon vet inte vem personen som fick jobbet är, hon vet inte att det är du. Du får höra att du borde flytta tillbaka hem till ditt eget land för här är inga svarta välkommna, du sprider ju bara aids och klottrar, stjäl och bombar. Tänk att det här är du, hur jävla bra skulle du må?

Ibland skäms jag att kalla mig svensk.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Den olidliga väntan på efterlängtad kärlek Vår historia som är allt för klyschig i denna tekniska vardag Jag räknar dagarna likt ett barn som väntar på julafton Min iver och längtan tar överhand och jag viker mig för avståndet Alla vå...

    Jag hatar att jag ska vara så jävla svartsjuk. Jag hatar att jag vet hur hans ex ser ut. Jag hatar att jag vet vad hon heter, jag hatar att hon är blond och skitsnygg och har en fucking kropp att dö för. Jag hatar att jag jämför mig med hans...

Jag är så trött på att försöka försvara mig, ständigt behöva vika mig för mina föräldrars allt mer obegripliga principer. Störst går först, jag är barn och därför ska jag sitta tyst och acceptera vad dom än säger till mig. Jag är så trött på pappas e...

Jag känner hur jag börjar snubbla över mina egna tår, hur min osäkerhet börjar förstöra för mig själv. Jag försöker intala mig själv att allt är bra, du har hittat en bra kille som tycker om dig och han kommer inte såra dig. Men att säga till en som ...

    Jag blir så frustrerad när jag går in på Facebook idag, vårat samhälle är ytligare och mer fientligt än någonsin förut. Vi duger precis som vi är och alla förtjänar kärlek, oavsett om man är ful, överviktig, dysfunktionell, handikappad eller...