Direktlänk till inlägg 3 juli 2013
Frustrande jävla tankar som dyker upp så fort man blir ensam, hjärnan äter upp mig och omsluter mig av de tankar jag inte vill känna vid. Jag älskar scenariorna som ständigt spelas i mitt huvud, de blir så verkliga så att jag nästan kan ta på dom. Du och jag, ensamma i världen. Jag hade kunnat ge vad som helst för att få vara bredvid dig, dra mina fingrar genom ditt hår och känna din varma andedräkt mot min hud. Men mina tankar krossas av verklighetens narcissistiska faktum att du bor 6 timmar bort, varje dag blir ett allt större helvete. När vi pratar känns det som om du är nära mig, som att jag sträcka mig fram och röra vid dig. Svartsjukan växer sig större för varje dag vi pratar, jag hänger på telefonen när du är på krogen och försöker tyda dina oläsliga meddelanden och du bävar varje gång jag plattar håret och går ut genom dörren. Vi bryter långsamt ned varandra med tomma löften och hänger oss naivt fast vid hopp om framtiden. Jag går själviskt omkring och hoppas att du inte hittar någon du tycker om, jag vill ha dig för mig själv även fast jag inte kan få dig. Vi lever i en fantasivärld, ta mig till ingenstans och så lever vi lyckliga i alla våra dagar.
Jag är så trött på att försöka försvara mig, ständigt behöva vika mig för mina föräldrars allt mer obegripliga principer. Störst går först, jag är barn och därför ska jag sitta tyst och acceptera vad dom än säger till mig. Jag är så trött på pappas e...
Jag känner hur jag börjar snubbla över mina egna tår, hur min osäkerhet börjar förstöra för mig själv. Jag försöker intala mig själv att allt är bra, du har hittat en bra kille som tycker om dig och han kommer inte såra dig. Men att säga till en som ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 | 4 |
5 | 6 |
7 | |||
8 |
9 | 10 |
11 | 12 |
13 | 14 |
|||
15 | 16 | 17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
|||
22 | 23 |
24 | 25 |
26 |
27 |
28 |
|||
29 |
30 | 31 |
|||||||
|